Köp boken i en välsorterad bokhandel eller direkt på nätet via länken här intill. Läs sedan om de 10 främsta vinnarna där vi bland annat återfinner en oerhört snygg amerikansk president, en tondöv U2-medlem, ett elakt helgon och en romersk häst! Bland de 10 främsta förlorarna läser du om bibelns största loser, en olycksalig spjutkastare, en lättlurad inkahövding och Elvis tvillingbror!

Men det finns en som står framför alla andra, Eddie the Eagle. Englands ”främsta” backhoppare. Kungen av blåbär. Problemet var ju naturligtvis att England varken har särskilt många backar eller särskilt mycket snö. Men det vara inte bara det som gjorde Eddie usel. Han var dessutom överviktig, nästan blind och hopplöst talanglös. Det spelade ingen roll. OS i Calgary 1988 erövrades av ett blåbär. Alla ville se Eddie the Eagle hoppa, till och med Ronald Reagan sägs ha avbrutit sina möten. Men man tittade inte för att man väntade sig att han skulle vinna eller slå något rekord – man tittade eftersom man undrade om han skulle överleva.

Eddie blev efter OS bland annat popstjärna i Finland:

Under de bistra tider som rådde i Frankrike blev Marie syndabocken framför andra. Hon var österrikiskan som levde i lyx medan fransoserna fick slita för en ynka baguette. För att uttrycka saken milt – det var inte uppskattat. När Marie Antoinette tillfångatogs under den franska revolutionen avrättades hon under det mindre smickrande namnet ”änkan Capet” och ett mycket känt citat tillskrevs henne. ”S’ils ne mangent pas de pain, qu’ils mangent de la brioche!” Ungefär ”Om folket inte har bröd varför äter dom inte kakor?” En perfekt bild av en dekadent världsfrånvänd kvinna under tider av svält. Att det här citatet sägs vara fällt av en helt annan person, har mindre betydelse. Marie Antoinette har blivit hela världshistoriens egen konditor och att detta fortfarande är det bestående intrycket av henne bevisas om inte annat här.

Men Columbus är inte den självklara vinnare man kan tro. För det första var han ingen vidare bra seglare. Anledningen till att Columbus överhuvudtaget hamnade i America berodde på att han räknade fel, eller snarare översatte fel från de arabiska källor han använde. Columbus trodde därför att jorden var betydligt mindre än den var.

Columbus vägrade dock tro på detta. Hela sitt liv bedyrade han att han faktiskt hade hamnat i Indien. Som grädde på moset anses Columbus direkt och indirekt ligga bakom 10-tals miljoner indianers död, genom sjukdomar och slaveri. ”Hjälten” Columbus var en felseglande massmördare.

Och inte minst, han var inte den första människan i America, som Burning Spears sjunger, ”Christopher Columbus is a damn blasted liar”.

Men vad spelar det för roll. Columbus fick ändå all kredd.

För vissa förlorare är inte sättet de blir förlorare på det som verkligen gör dem till förlorare, utan hur de senare hanterar sin uppkomna situation. Detta gäller för 100-meterssprintern Ben Johnson som vid OS i Seoul 1988 både vann guldmedalj, slog världsrekord och åkte fast för dopning. Snabbtåget utför hade bråttom från stationen i Seoul och i takt med att sponsorer och andra påhejare drog sig undan började Johnson fundera ut sätt att snabbt ta sig tillbaka på banan igen. Vid det första försöket, i kvalet till Barcelona-OS 1992, snubblade han ur startblocken och tog sig aldrig till final. Året därpå presterade Johnson fina resultat på kortdistansen 50 meter, Wada gjorde ett nedslag, och Johnson åkte fast för dopning och stängdes nu av på livstid.

Johnson flyttade vid det här laget ner i sin mammas källare. Där sades han spendera dagarna med att titta på tecknade filmer, Hjulben och Gråben var en av favoriterna. Men i källaren smed Johnson nya planer. Livstidsdomen hade överklagats och 1999, när Johnson var 39 år gammal, fick han återigen tillstånd att tävla – men nu utan motståndare. Johnson gjorde slag i saken och ställde upp ”mot klockan”, trots avsaknanden av motståndare hade Johnson nu dopat sig igen och han stängdes av en tredje gång. Vid det här laget hade Johnson möjligen förstått att han skulle få svårt att verka trovärdig i en domstol igen. Därför satsade han nu på att tävla lagligt i helt andra sammanhang. Han ställde upp i alla slags jippotävlingar som erbjöd ekonomisk kompensation. I en tävling sprang den forne OS och VM-mästaren ikapp med en bil och en häst. Föga överraskande kom Johnson sist igen.

Än var det dock långt kvar innan Johnson förödmjukelser mot sig själv skulle upphöra. En misslyckad karriär som tränare åt Muammar Khadaffis fotbollsspelande son följde. Och inte minst, ett par självförnedrande reklamfilmer åt energidrycken ”Cheetah” (läs Cheater) som kan ses i klippet nedan.

Marfa Skavronsky var bara en fattig bondflicka från Livland (i dagens Estland) men en dag skulle hon bestiga tronen i stormaktslandet Ryssland som dess allra första kvinnliga regent. Mer känd under namnet hon senare tog sig, Katarina I. Katarina skulle dock inte bli ihågkommen som någon stor regent. Hon var överhuvudtaget inte särskilt intresserad av att just regera. Istället ägnade hon sig åt saker hon fann mer angelägna. Som att festa, anordna baler supa och knuffa omkull ynglingar i sänghalmen. Under Katarinas regeringsperiod tredubblades utgifterna för hovet, inte minst på grund av att hon skänkte pengar till sina fattiga gamla släktingar, som hon också tilldelade grevetitlar.

När det blev långtråkigt i det Ryska riket kunde Katarina underhålla sig själv genom att leka lite ”Blåsningen” med invånarna i S:t Petersburg. Den första april ett år beordrade hon klockringning i alla huvudstadens kyrkor. Skräckslagna lämnade folk hus och hem i tron att stan stod i ljusan låga eller möjligen var på väg att översvämmas. Chockade kunde de senare bege sig hemåt igen då det förkunnades att allt bara varit ett aprilskämt, regisserat av kejsarinnan själv. Hur kom hon då till makten denna levnadsglada kvinna? Köp boken här i högerspalten och ta reda på det!

Gustav IV Adolf är en svensk kung vi sällan talar om. Förmodligen för att han på ett lite väl tydligt sätt blottade att blod och gener knappast är det bästa CV:t.

Gustav IV Adolf är utan tvekan Sveriges sämsta kung någonsin. När han föddes hade han allt. Han var kronprins till den Svenska solkungen Gustav III. Han ärvde rikedom, titlar och makt vid en tid då de flesta människor levde och dog i fattigdom. Han ärvde också ett rike som sträckte sig från Karelen i öst till Göteborg i väst. Från lappmarken i norr till tyska Vor-Pommern i Söder.

Gustav IV Adolf hade verkligen alla förutsättningar att lyckas. Han hade inte behövt göra så himla mycket egentligen. Bara hållit huvudet kallt – som Sverige brukar göra.

Det är en underdrift att säga att Gustav IV Adolf misslyckades. Ganska ordentligt. Han förlorade inte bara sin titel utan även sitt land, sina pengar, sin makt, sin familj och till och med sitt namn. Gustav IV Adolf slutade sina dagar som Gustavsson.

Naturligtvis har han inte heller förärats med några Youtubeträffar. Det här är en kung vi helst sopar under mattan.

Har du hört talas om Tsutomu Yamaguchi? Inte, du borde verkligen. Glöm Clint Eastwood, glöm Chuck Norris, glöm Arnold Schwarzenegger. Tsutomu Yamaguchi är den hårdaste jäveln som gått på den här jorden.

Den 6 augusti 1945 arbetade Tsutomu Yamaguchi i Hiroshima. Vid 08:15 släppte den amerikanska militären världens första atombomb rakt på honom med en sprängkraft på 20 000 ton TNT. 140 000 personer tros ha dött omedelbart. Men inte Tsutomu Yamaguchi. Han hade visserligen lite ont i öronen. Man får anta att en atombomb smäller en hel del.

Tsutomu Yamaguchi tänkte dock inte ringa in sig sjuk för en atombombs skull. Det var för veklingar. Tre dagar senare var han tillbaka på jobbet igen. Denna gång i sin hemstad Nagasaki. Den amerikanska militären var naturligtvis inte nöjd över att man inte tagit kål på Tsutomu Yamaguchi. Så denna dag, den 9 august, välkomnade man honom hem genom att släppa en ännu större atombomb på honom, den plutioniumbaserade bomben Fat Man.

När röken lagt sig, tittade förmodligen amerikanerna ner från planet och tänkte ”Nu fick vi den jäveln”. Dog Tsutomu Yamaguchi? Självklart inte. Han var oskadd.

Tsutomu Yamaguchi avled i januari i år, till en ålder av 93 år. På youtube kryllar det nu av hyllningar. Denna video föreslår helt enkelt att vi byter ut alla skämt som innehåller Chuck Norris och ersätter dem med Tsutomu Yamaguchi:

Det är inte alltid lätt att ha rätt. Det fick filosofen Giordano Bruno erfara. Han började sin karriär i slutet av 1500-talet som munk i Italien. Men Bruno var vetgirig, han antog att det fanns något mer ”därute”. När han en dag hade glömt kvar en förbjuden bok på dasset var han tvungen att fly landet, och började en karriär som fri filosof.

Giordano Bruno gav ut en rad böcker där han för tiden hävdade häpnadväckande saker som att rymden av enormt stor, och att det fanns miljoner andra solsystem därute. Han hävdade till och med att det kunde finnas liv på andra planeter. Påven var inte glad över att Bruno lät rymdvarelser putta ner människan som skapelsens krona.

Inkvisationen fick tag i Bruno och plågade honom i sju år. Han vägrade ändra åsikt. Han hade ju ändå rätt, tyckte han. År 1600 tröttnade påven på Brunos dumma rymdhistorier och brände honom.

Han har fått lite upprättelse, ett hårdrocksdiggande Brunofan har lagt upp denna video på youtbube:

Historien om Friedrich Wilhelm Voigt må vara en av världshistoriens märkligaste vinnarhistorier. Vändpunkten i Voigts liv började i samma ögonblick som han stampade in i en armébarack i den lilla staden Köpenick (nu stadsdel) utanför Berlin i början av förra sekelskiftet. Voigt var klädd i en kaptensuniform, och beordrade genast de närvarande soldaterna att de skulle göra sig redo för ett viktigt uppdrag.

Med sitt lilla kompani marscherade de ner till Köpenicks rådhus, där Voigt genast beodrade sina soldater att spärra alla utgångar samt att gripa stadens borgmästare och hans skattemästare. De preussiska soldaterna var kända för sin disciplin, och lydde utan att ifrågasätta – men de måste inte kunnat undgå att den där Kapten Voigt såg lite väl skabbig ut. När han en stund senare beordrade soldaterna att hålla sin positioner medan han själv gick iväg bärande på stadskassan borde de faktiskt ha misstänkt något.

Friedrich Wilhelm Voigt var naturligtvis ingen kapten, långt därifrån. Han var en yrkeskriminell brottsling nära pensionsåldern som med hjälp av en ihopklistrad second hand-uniform lyckats dra hela den preussiska armén vid näsan. Men det slutar inte här. Voigt greps ganska snabbt och kastades i fängelse.

Tillbaka dit han hörde hemma kan man tycka, alla höll dock inte med. Voigts brott sågs snarare i liberala kretsar som civil olydnad, som någon som stod upp mot den militaristiska tyska överklassen. I England älskade man historien om de orderlydande tyskarna.

Rop på att Voigt skulle släppas hördes snart, och blev till slut så högljudda att Kaisern själv tvingades benåda honom. När Voigt släpptes hade fans redan samlat ihop en summa till honom som vida överskred det han stal. Och nu började ett nytt märkligt liv för Voigt som kändis. Han skrev autografer och började turnera runt i Europa i sin uniform. Han gjorde till och med en USA-turne.

Idag hålls marscher till Voigts ära i Köpenick och på trappan till rådhuset han en gång rånade står han som staty. Med andra ord – brott kan löna sig, till och med när brottslingen faktiskt åker dit.

Det har spelats in flera tyska filmer på temat: